Påföljande höst fick Rolf ett ett års engagemang vid Den Norske Opera i Oslo dit han flyttade med sin hustru sedan 1957, Margareta, samt sin halvårs gamle son Claes, född i februari 1962.

Debutrollen vi Oslooperan var Rigoletto i regi av Bengt Peterson, den följdes av Marcello i La Bohème i regi av Einar Beyron, samma produktion gick på Oslooperan för endast några år sedan för sista gången. Varken han själv eller Sven-Olof Eliasson som sjöng Rodolphe vid premiären kund väl ana att föreställningen skulle gå i över fyrtio år. Året i Oslo avslutades med den genomgående "skurkrollen" i Hoffmanns Äventyr. Efter avslutat engagemang i Oslo och en nypremiär av föregående års Haydnopera på Drottningholm fick han ett fast kontrakt med Kungl. Teatern i Stockholm.

Denna anställning började med en turné av Rigoletto där han gjorde sin första föreställning i Nässjö den 1 oktober 1963. Efter turnén runt om i södra Sverige skedde den riktiga debuten i Stockholm som just Rigoletto den 8 november 1963.

Efter mindre roller i Värmlänningarna och Carmen och fler Rigoletto på turné samt gästspel i Oslo som Marcello kom hans andra större roll i Stockholm att bli Alfio i Cavalleria Rusticana. Det sammanfattar hans första år som fast anställd sångare vid Stockholmsoperan.

Sommaren 1964 kom att bli allt annat än vilsam då den inleddes med premiär av Ifigenia i Aulis på Drottningholmsteatern där han gjorde rollen som Agamemmnon och efter det gjorde han Baron Douphol i La Traviata på turné med Riksteatern/Kungl. Teatern under resten av sommaren. Påföljande säsongs höjdpunkter måste nog vara hans första "riktiga" Scarpia i november, Amonasro i februari och Nabucco i April 1965. Mycket uppmärksammat blev operans gästspel med Tosca i mars 1965 på Falconercentret i København och också en personlig framgång för Rolf.

En ny roll under samma säsong som kanske inte tillhör dom operala tungviktarna men som dock gladde en ny generation av besökare var Gubben i månen i Lille Petters resa till månen.

Under sommaren 1965 gavs tillfälle till hans första egna gästspel utomlands, då som Scarpia vid operan i Kiel.

Säsongen 1965/66 stora höjdpunkt måste vara som Telramund i nyuppsättningen av Lohengrin tillsammans med Nicolai Geddas tre enda föreställningar i titelrollen. Säsongen i övrigt genomsyras av hårt arbete och inte mindre än tio nya roller, alltifrån mindre roller som Länsman i Herr von Hancken och Sjtjelkalov i Boris Godunov (tillsammans med Boris Christoff som gäst) till mer betydande roller som de fyra skurkrollerna i Hoffmanns Äventyr. Två viktiga samarbeten inleddes också den säsongen. Det ena med blivande "parhästen" Rolf Björling, i en föreställning av Tosca, det andra med Birgit Nilsson där hon gästspelade som Aida. Detta kröntes med Die Frau ohne Schatten tio år senare där de spelade man och hustru, men dit kommer vi så småningom.

Den största händelsen under 1966 är naturligtvis att hans dotter Ragna föds i april.

Påföljande år ägnas åt en held del gästspel, t.ex. som Rigoletto på Det Kongelige i københavn och som Scarpia på Den Norske Opera. På hemmaplan har Wilhelm Tell premiär i maj 1967 och i juni åker Kungl. Teatern på ett stort gästspel till världsutställningen "Expo´67" i Montréal.

Hösten 1967 sjunger Rolf en av sina bästa roller för första gången, den som Jochaanan i Nypremiären av Genteles uppsättning från 1954 av Salome. Förutom några föreställningar tillsammans med gästspelande Nicolai Gedda och Birgit Nilsson så är den stora musikhändelsen våren 1968 urpremiären av Berwalds 100 år tidigare skrivna Drottningen av Golconda där han sjunger Polischefen Sadomar.

Samma vår påbörjas också en nyuppsättning av Nibelungens Ring i regi av Folke Abenius och Scenografi av Jan Brazda. I den sjunger Rolf jätten Fasolt i Rhenguldet och är fram till sin död ensam att sjunga den rollen i Stockholm.

Sommaren 1968 sjöng han Renato i Un ballo in Maschera som gäst vid Deutsche Oper i Berlin under ledning av Alberto Erede.

De närmsta åren följer en hel del nya roller såsom Escamillo i Carmen, Greven i Figaros Bröllop, Titelrollen i Oidipus i Athen på Drottningholmsteatern, Sharpless i Madame Butterfly och Kamrern i Lars-Johan Werles Resan.

Privatlivet under dessa år är relativt turbulent och innefattar en skilsmässa samt ett nytt giftemål med från Oslo bördiga modellen Sissel. Detta resulterar i födseln av sonen Marcus i december 1969.

Åren i början av 1970-talet innefattar en del nya roller som Moses i Staden Mahagonnys uppgång och fall, Don Pizarro i Fidelio samt Greve Luna i Trubaduren. Det överskuggas dock av den stora popularitet som den nybildade Björlingkvartetten får med "opera på krogen" och en mängd sommarturnéer i Riksteaterns regi tillsammans med Gävle symfoniorkester under ledning av William Lind. Orginalmedlemmarna av kvartetten var förutom de båda "Rolfarna" Björling och Jupither också Gunnel Eklund och Laila Andersson. Senare tillkom Kjerstin Dellert och Laila Andersson slutade i kvartetten. Sommaren 1972 gjorde de det Gotländska sommarfestspelet Petrus De Dacia med stor framgång.

Efter kvartettens upplösning fortsatte Rolf och Kjerstin Dellert tillsammans med William Lind ett par år med sommarturnéer tillsammans med bl.a. Lasse Lönndahl.

På operasidan under dessa år gjorde han t.ex Escamillo i Jean-Pierre Ponnelles nyuppsättning av Carmen och Onkeln vid urpremiären av Tintomara vid Kungl. Teaterns 200-års jubileum. I november 1973 gästspelade han som Scarpia på Den Jyske Opera i Aarhus i Danmark. Han medverkade också vid operans turnéer till København, Moskva och Warsawa.

I december 1975 gjorde han Barak i Die Frau ohne Schatten där han delade roll med Walter Berry och sjöng med Birgit Nilsson som spelade hans fru i hennes sista nya roll. Denna föreställning spelades också in av TV 1978. Han gästspelade också i Düsseldorf som Barak tillsammans med Berit Lindholm.

I april 1976 sjöng han Posa i Don Carlos vid ett konsertant framförande i Carnegie Hall i New York tillsammans med bl.a. Simon Estes, Olivia Stapp och Rolf Björling.

Den 18 februari 1977 gjorde han så Dr.Schön vid Sverigepremiären av Lulu under ledning av Sixten Ehrling. I oktober samma år sjöng han Greve Holberg i Maskeradbalen vid operans turné till Deutsche Staatsoper i dåvarande öst-Berlin.

Ungefär vid denna tid följde hans andra skilsmässa och några år senare gifte han sig med Gun.

Under sommaren 1978 gjorde han ett eget gästspel till dåvarande Sovjetunionen med rollerna Scarpia i Tosca och titelrollen i Rigoletto. Dessa sjöng han på Bolshoiteatern i Moskva och vid operorna i Vilnius och Novosibirsk.

De närmaste årens nya roller var bl.a. Michele i Il Tabarro, Orest i Elektra (mot bl.a. Birgit Nilsson), Balstrode i Peter Grimes och Dr.Bartolo i Göran Järvefelts nya uppsättning av Barberaren i Sevilla.

Säsongen 1981/82 gjorde han först sin första Tonio i Pajazzo och sedan, i januari 1982, titelrollen i Verdis Macbeth. Dessa följdes av urpremiären av Kagekiyo på rotundan i operahuset, Gunther i Götterdämmerung och sedan Jago i Ragnar Ulfungs nyuppsättning av Otello.

Sommaren 1983 återvände Rolf till födelsestaden Visby för att återigen sjunga Prior Walter i Kyrkooperan Petrus De Dacia av Friedrich Mehler.

Säsongen 1983/84 som skulle bli hans sista sjöng han som vanligt Scarpia, Bartolo, Marcello, Macbeth och i december kom Järvefelts nyuppsättning av Tannhäuser där han sjöng Biterolf, en roll han gjorde för första gången 1964.

Under maj och början av juni repeterade Rolf rollen som Masacco i Så botar man svartsjuka i en kammarföreställning som skulle spelas på Hallwylskapalatsets gård. Den hade premiär den 8 juni och spelades ett par föreställningar, säsongen på operan avslutades den 15 juni med en Toscaföreställning med Laila Andersson och gästande Nicolai Gedda. 4 dagar senare efter en föreställning på Hallwylska, som visade sig bli hans sista, blev han akut sjuk och fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han fyra dagar senare, på morgonen den 23 juni, avled i sviterna efter en massiv hjärtattack. Han efterlämnade en fru samt tre barn i tidigare äktenskap.